Kognitiv defusion handlar om att skilja på tankar och verklighet, motsatsen till defusion är “fusion” d.v.s. sammansmältning. Inte sällan tenderar vi att utgå från våra egna tankar som absoluta sanningar och basera våra beteenden utifrån den tolkningen. Problemet med detta är att det, oavsett sanningshalt i tanken, ökar risken för att vi fastnar i beteenden som vidmakthåller våra negativa tankar och oro. Många som lider av olika former av grubblerier och orostankar tenderar dessutom att försöka undvika tankarna i sig genom att “trycka undan tanken” och tvinga sig själv att tänka på någonting annat. Detta leder dock enbart till ökad risk för att tankarna dyker upp i högre utsträckning. Defusion är en metod som innebär att lära sig notera tankar som en pågående process, någonting vi själva kan välja hur vi vill förhålla oss till.
Övningar i kognitiv defusion är bra när tankarna skapar obehagliga kroppsupplevelser och hindrar patienten att röra sig i värderad riktning. Nedan följer olika övningar på kognitiv defusion att göra under session, i patientmaterialet om defusion återfinns flera övningar för patienten att arbeta med på egen hand.
* “Övning: “Tänk inte på en rosa elefant””
Be patienten föreställa sig en rosa elefant (eller vad som helst egentligen). Patienten får gärna beskriva högt hur den ser ut eller ta en stund på sig att konstruera bilden i huvudet. Uppmana sedan patienten att under kommande minut inte tänka på den rosa elefanten. Patienten kan t.ex. nicka eller sätta ett streck på ett papper för varje gång bilden kommer upp i huvudet trots att den försöker låta bli detta. Syftet med övningen är att visa att vi inte kan trycka undan tankar utan ju mer vi försöker göra detta, desto mer ökar sannolikheten för att vi tänker på det.
* “Badbollsmetaforen”
Faktumet att vi inte kan trycka undan tankar hur mycket vi än försöker kan liknas med att försöka hålla ner en uppblåst badboll under vattnet. Vi kan hålla ner den så länge vi orkar men det tar energi och så fort vi inte anstränger oss så flyter den upp till ytan (och riskerar att föra med sig extra stänk).
* “Ät en citron med tanken”
Be patienten föreställa sig en citron, beskriv citronen så målande som möjligt för patienten, beskriv sedan hur patienten skär en klyfta av citronen och tar en stor tugga av klyftan. Fråga patienten vad den upplever - antagligen kan den känna ökad salivering i munnen och ökad spändhet i käkarna. Syftet med övningen är att visa hur vi med bara tankens kraft kan sätta igång fysiska reaktioner i kroppen, jämför detta sen med t.ex. ångest eller andra fysiska reaktioner som kan triggas av tankar. Funkar inte citronövningen, be patienten ge ett exempel på ett ljud, ett material eller liknande som skapar rysning eller obehagskänsla i kroppen t.ex. krita mot tavla. De flesta personer upplever samma obehag av att i tanken bli påmind om detta som de skulle göra vid faktiskt exponering av ljudet/materialet..